Läser ur en av kursböckerna i politisk idéhistoria att förr (läs Romarriket) ansåg man att den bästa tiden redan var förbi och att förfallet ökade och att tillvaron i allmänhet bara blev sämre. Bäst då, resonerade man, att njuta av dagen och inte förlita sig på imorgon, som ändå förmodligen skulle bli sämre än idag och dessutom kanske inte skulle komma alls. På den tiden var det ju en del krig och annat som rörde till det i tillvaron.
Tycker att "vi" idag lägger orimligt mycket tid på att planera och oroa oss för "senare". Inte helt självmant heller. Jag säger bara pensionssparande, urr. Hursomhelst fick jag på förmiddagsfikat höra en fin anekdot av min kollega Smålänningen som ändå visar att det finns några romare kvar. Hans farfars bror, 90 år gammal, ställer upp i ett lopp för gamlingar, fem kilometer kring stan med avslutande runda runt Stadion. Tid - knappt en timme, men pigg nog att glatt boxa kollegan i magen efter mållinjen. Där stod även gubbens fru och hejade - en sju år yngre argentinsk dam som han gift om sig med ett par år tidigare.
Som jag ser det - livet är långt, there's no time like the present, det är aldrig för sent att roa sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar