Vissa av oss får vara med hela sträckan ut, så länge till och med ibland, att det blir uppenbart för alla inblandade att livet har gett vad det hade att ge, och att avskedet är välkommet. Andra stämplar ut hastigt och oväntat och du får aldrig chansen att säga tack, och hej. Det senare hände en vän till mig nyligen.Mitt i allt det overkliga när någon rycks bort från en dag till annan kan jag ändå känna mig tacksam för påminnelsen. Du är i verkligheten inte berövad din enda chans att säga tack. Det erbjuds möjligheter varje dag, i alla möten.
Tricket är, väl, att bara göra det. Just do it. Hur svårt kan det vara. Att försäkra sig om att de du tycker om vet om det. Och att inte låta gammalt groll ligga på tillväxt.
Vi hörs.
